*Talk nerdy to me*

Jag fixar inte det här! Att umgås med människor dygnet runt... Jag behöver min ensamhet, ibland. Och det ska göras saker hela tiden, åka runt som en skottspoling mellan folk man känner. På två dagar har jag åkt mer bil än vad jag vanligtvis gör på ett år. Varenda minut ska planeras. Vad hände med att bara ta en promenad i lugn och ro?! Min tid är planerad så det räcker ändå. Igår for jag runt som en galning och beställde tapeter, köpte målafärg och golv. Nu är jag i princip pank. I veckan ska jag jobba (och kommer inte kunna gå tidigare), jag ska packa flyttkartonger, jag ska måla, tapetsera och lägga golv. Hittills har jag målat fösta varvet i vardagsrummet och packat typ 7 kartonger. Jag har redan magkatarr så det räcker för fyra pers.
Dessutom hade jag planerat veckan efter att min bror fyller år i morgon och han hävdade bestämt att då fick jag inte renovera för då skulle jag fira honom. Nu tänker han inte vara hemma. Man kan bli arg för mindre! Som jag har stressat för att kunna vara ledig på hans födelsedag.

Tidigare idag hade jag en tanke jag ville skriva ner men vad det var har jag glömt. Jag minns bara att den va djupare än vad jag orkat med den senaste tiden. Kanske försvann den med målarfärgen. Eller med irritationen, på min bror eller bara på omgivningen i allmänhet.
Det har iaf varit gudomligt skönt ute idag och turligt nog var vi klara med målandet redan mitt på dagen, så eftermiddagen blev (efter en massa bilåkande) alldeles fri med tid för korsord på gräsmattan. Bättrat på fräknarna lite och blivit mindre blek.
Den vilan var behövligt vill jag lova!
Nu vill pappa att vi ska åka ut på landet och det vore så skönt att vara där ute där det tyst och lugnt och alldeles fridfullt, men bara tanken på att sätta sig i en bil igen får det att krypa i hela kroppen på mig. Efter en timmes ytterligare bilfärd skulle jag faktiskt bli fullkomligt galen!
Dessutom: Vem har tid att ta en hel dags ledigt?!