Världens förmodligen bästa ballad tillägnas min älskade älskade mormor som på julaftons morgon fick en stroke, en propp i hjärnan.
Min pigga, hurtiga mormor som aldrig är sjuk, alltid är den som fixar allt och som alltid lurat mina kompisar att tro att hon är min mamma eftersom hon alltid sett så mycket yngre ut än vad hon är. Min mormor som alltid har varit en klippa här i livet, min trygget. Den jag kunnat vända mig till när ingen annan förstått, den som lugnt och sansat tagit ner mig på jorden när jag varit förbannad och inte lyssnat på någon annan, den jag rymde till varje gång jag rymde hemifrån. Min mormor som lärde mig sy och sticka, som hjälpte mig få mitt första jobb och som hjälpte mig promenera bort 20 överflödiga kilon under en sommar inte allt för längesen.
Det känns som om någon ryckt undan marken under mina fötter men jag tackar alla högre makter som möjligen finns att det ”bara” var en mindre hjärninfarkt och att det faktiskt hände den dagen det hände eftersom hon då saknades vid en grötfrukost hemma hos min morbror bara några kilometer bort. Samma makter ska också ha tack för att hon, efter omständigheterna, är ganska pigg. Snurrig, trött och till synes väldigt gammal men det har ju bara gått två dagar än så länge…
Utöver det har det varit en superb jul. Pappa tvingades jobba för tredje året i rad men han blev avlöst vid 23 och kom hem lagom till vickning bestående av Ris á la Malta med mamma och mig. Under gårdagen dök bror med familj upp och vi firade en försenad julafton och eftersom vi på landet inte har en massa flashiga tv-kanaler tvingades vi umgås med varandra på gammalt vis. Vi spelade spel (Värsta språket) halva natten och jag har inte skrattat så mycket på länge.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar