*Talk nerdy to me*

Det är svårt att hålla det man lovat sig själv, när man bitvis börjar må bättre, men jag vet att jag bör hålla ut, annars blir jag aldrig frisk. Sover inte mycket alls. Den sömn jag får är fylld med mörka drömmar. Inte hemska, skräckinjagande mardrömmar som får en att väckas genomsvettig och andfådd, utan mörka, obestämbara drömmar som bara ger sig till känna genom en djup, obehaglig känsla av att något var riktigt fel. Drömmar som får tankarna att komma krypandes. Både arga och sorgsna tankar på honom, som jag jobbar så hårt för att glömma. Mörka tankar på ensamhet. Känslan av tomhet. Känlsan av att vara oförstådd och utanför.
Tankarna dröjer sig kvar till jag vaknat ordentligt. När jag kliver upp och öppnar balkongdörren för att släppa in lite frisk luft, rinner de av mig som bortspolade av det strilande vårregnet.