Är hela världen emot mig? Eller är det jag som är emot världen? Borde jag också falla in i samma rytm och bara sitta och planera mitt framtida kök en hel arbetsdag? Borde jag sitta och snacka skit om allt och alla hela dagarna? Borde jag hata systemet och tycka att jag tvingas leva på vältlön? Skulle jag passa in bättre om jag sålde mitt samvete till högst bjudande och sedan bara intresserade mig för pengar och makt? Om jag valde semesterresmål enbart efter hur billig maten är, om jag ansåg att alla bara är ute efter att lura av mig mina pengar och om jag skrattade åt de som inte tror att pengar är allt här i livet, skulle jag trivas bättre här då? Om jag vände ryggen åt alla mina värderingar, om jag slutade lyssna på hårdrock, tog bort mina piercingar och tatueringar och om jag slutade tycka att det är kul att läsa böcker, gå på konserter, bada i havet, gräva i rabatterna osv skulle fler vilja prata med mig då?
Det är sådant jag funderar på när jag ligger i min säng och inte kan sova. Det brukar resultera i mardrömmar och jag vaknar arg, ledsen och fylld av ångest. Ångest för att jag drömmer om hur elak jag alltid är mot de jag tycker allra mest om. De som bara hjälper men som får ta skiten för att jag mår dåligt. De som hjälper och är rädda att jag inte ska bli nöjd. För jag blir arg. Men jag är nöjd! Alltid! Men jag är för arg för att kunna visa det på något sätt. Inte arg på dem som hjälper utan för att jag är trött. Både fysiskt och metalt. För att jag tvingas göra otrevliga människors arbete och det tär. De som hjälper får bara ta smällen trots att det enda jag vill är att visa hur glad jag blir...
Varför blir det alltid så fel?
Det är sådant jag funderar på när jag ligger i min säng och inte kan sova. Det brukar resultera i mardrömmar och jag vaknar arg, ledsen och fylld av ångest. Ångest för att jag drömmer om hur elak jag alltid är mot de jag tycker allra mest om. De som bara hjälper men som får ta skiten för att jag mår dåligt. De som hjälper och är rädda att jag inte ska bli nöjd. För jag blir arg. Men jag är nöjd! Alltid! Men jag är för arg för att kunna visa det på något sätt. Inte arg på dem som hjälper utan för att jag är trött. Både fysiskt och metalt. För att jag tvingas göra otrevliga människors arbete och det tär. De som hjälper får bara ta smällen trots att det enda jag vill är att visa hur glad jag blir...
Varför blir det alltid så fel?
0 kommentarer:
Skicka en kommentar