När jag träffar nya människor handlar den första frågan jag får alltid om vad jag jobbar med. Varför är det viktigt? Följdfrågan handlar alltid om hur många högskolepoäng jag har. Förmodligen för få för att få det jobb jag vill ha men ändå tillräckligt många för att skrämma skiten ur dig. Och sen då, hur mycket tjänar jag? Skit i det du! Jag är inte mitt jobb, jag är inte mina högskolepoäng och jag är inte ens nästan de pengar jag tjänar. Jag är Hanna. Jag har utbildat mig till kemiingenjör och jag jobbar som laboratorieingenjör. Jag tycker om mitt jobb och tur är väl det för det är inte så välbetalt som vissa tycks tro men Hanna är så mycket mer än så. Hon har stora visioner om att få betalt för att göra något av det hon tycker allra mest om, nämligen skriva. Alternativt vill hon äga sin egen lilla bokhandel. Hon har drömmar om resor till fjärran länder. Hon kan njuta något kolossalt av en stillsam promenad i skogen och hon kan njuta lika fullt av en livlig konversation över en stor kopp te, eller att köra alldeles för fort till tonerna av hårdrock på högsta volym. Det och mycket mer därtill, det är Hanna men är det någon som är intresserad?
Idag verkar det viktigaste vara vad man gör för att tjäna ihop till hyran. Man placeras i ett fack efter yrke alternativt utbildning, sen är det omöjligt att ta sig därifrån. Det märks extra tydligt när man är en välutbildad ung singelkvinna på date. Som jag nämnde tidigare så handlar alltid de första frågorna jag får om vad jag jobbar med och vad jag har för utbildning. De avgör helt om det blir en bra eller dålig date. Har jag högre utbildning alternativt tjänar mer pengar än han jag datar så kan jag lika gärna gå hem på en gång.
Jag kan bli så förbannad! Inte för att jag inte får någon andra date utan för att människor är så ointresserade av varandra. Det är ytterst få av oss som verkligen är vårt jobb. Människor är betydligt mer flerdimensionella än så och bakom den strikt gråa revisorn kan jag lova att det finns en betydligt mer färgrann och passionerad själ.
Så, fråga mig inte vad jag jobbar med, fråga mig hellre vilken färg på paprika jag tycker är godast.
Kanske gick det lite överstyr
9 år sedan
5 kommentarer:
Men vad är det för killar du dejtar, vilken tråkig inställning de har.
Det är väl karlar över lag som har den inställningen. Med några undantag förstås, jag har bara inte hittat dem än. Det är som att leta efter en nål i en höstack, typ.
Sen finns det ju också sådana av det kvinnliga könet som bara bryr sig om vad folk jobbar med.
Sorgligt faktiskt, att människor är så ytliga.
Jag som trodde (hoppades) att det var mest äldre män som hade den inställningen.
Ja, det är sorgligt och läskigt att reduceras till en yrkestitel. En stor del av ens identitet handlar väl om yrket, men det skymmer ju själva människan, kan man tycka.
Jag skulle vilja påstå att de allra flesta har den inställningen. Mer eller mindre och ibland utan att själva veta om det.
Hur ofta är inte frågan om vad man jobbar som en av de första man får?
Jo, så är det ju. Men man vill ändå tro det finns människor som ser till innehåll mer än till yta.
Skicka en kommentar