Så var man här igen då... Helgerna är korta, veckorna desto längre. Tre veckor kvar. Det känns som en evighet. Inte för att jag på något sätt vantrivs det är bara så otroligt slitsamt att alltid behöva vara på tå hela tiden och aldrig riktigt få vara sig själv. Alltid vara glad och allert. Aldrig slappna av och försäga sig. Ingen radio har de heller. Här är tyst som i graven. Det är faktiskt riktigt tröttsamt när det enda som hörs är susandet från ventilationen och tjutet i ens egna öron. Visst kan det vara vilsamt med tystnad ibland men hela jag går ner i varv när det blir såhär tyst. Ska jag klara av att jobba och vara igång behöver jag lite mjusikk! Jag har hotat med att sjunga själv men de vill verkligen inte ha någon radio. Antingen det eller så förstår de inte allvaret i mitt hot. I vilket fall så jag antar att jag får stå ut.
Det verkar heller inte bättre än att jag ska bli pysselproffs. Hela två julpysseltillfället har jag hunnit boka in de senaste dagarna. Ett i november, hemma hos chefen och ett i december, hos mamma. Då ska också bakas pepparkakor med Maxen. Förra året var vi riktiga pepparkaksproffs så jag ser inte varför det skulle vara annorlunda i år. Stora pepparkakskgubbar med glasyr på, det var en favorit.
En dryg månad kvar till pysslandet drar igång alltså och sen rullar det på. Adventsljus, pepparkakor, glögg, Lucia, mera glögg och julklappshoppande. Hur härligt som helst! Framförallt adventljusen. Hur någon inte kan tycka om julen är för mig oförståligt, trots att jag inte är religiös. Kanske är det för att jag kan koppla bort hetsen och njuta av det mysiga. Så utan att vilja stressa någon ännu mer, kan jag tala om att det är såhär långt kvar till jul.
2 kommentarer:
Å herregud...... du är ju värre än vad jag är! Pysselkvällar...... baka..... här i huset bakar maken pepparkakor och pepparkakshus ihop med barnen.
KRAM!
Hemma hos min mamma är det JAG som är barnet ;)
Ja.. jag och Max då...
Skicka en kommentar