*Talk nerdy to me*

…att det ska vara lätt att leva. Ändå har jag väl haft en ganska bekväm resa so far, jämfört med andra. Det, å andra sidan, gör det ännu mer obegripligt. Med det menat mitt emotionella helvete. Upp som en sol, ner som en pannkaka, upp som en sol, ner som… Ja och så vidare. Alltid med åtminstone en antydan till klump i magtrakten. Om inte ångesten är orsaken så är det rädslan för nästa bakslag. Jag vet att det kommer. Det kommer när jag som minst anar det. Ner som en pannkaka.
Självkänsla och själförtroende rasar ner under fotsulorna, ilska, aggressivitet, skuldkänslor och ångest över att ingen verkar förstå. Hur skulle de kunna? Jag förstår inte ens själv. Men tårarna rinner och frustrationen har sett mången tallrik gå i spillror på köksgolvet. Så ensam. Så oförstådd. Och skuldkänslor över den trasiga tallriken.
Så kommer de ljusa dagarna. Klumpen blir mindre. Det kryper i kroppen. Hur mycket jag än uträttar så är det aldrig nog. Jag vill göra allt och lite till. Helst samtidigt. Finns inte en minut över till återhämtning.
Sommaren var bra så. Inte lika upprymda toppar och inte lika låga dalar. En jämnare känsla. Ett jämnare humör. Det var bra på alla sätt. För kropp, själ och framförallt relationer.
Nu verkar det vända åter.
Jag vill inte!
Jag är rädd!
Var ska det sluta?
Hur många gånger orkar de förlåta?