*Talk nerdy to me*

Det snurrar. Nej, det gungar. Som om jag satt på en liten båt ute på ett stormigt hav. Varje gång jag vrider på huvudet. Tidvis känns det som om jag ska tippa åt sidan och trilla av stolen. Till och med när jag ligger i sängen så känns det som om sängen är på väg att välta och lämna mig liggandes på ett gungande golv. Det är otäckt. Det är förkylningsviruset naturligtvis, det som alla andra också har haft, med feber och yrsel. Men likväl är det otäckt. Jag är ensam. Vad skulle jag ta mig till om jag inte kunde ta mig ur sängen? Ingen skulle sakna mig. Ingen skulle fråga sig var Hanna är ikväll. Ingen kommer hem hit efter jobbet, för ingen annan bor här. Det är bara jag och dammelefanterna och de är mest bara till bekymmer. Jag är ensam här med min yrsel, utarbetad på grund av min envishet och utlämnad till ett envist virus. Vad är mitt största bekymmer? Jo, naturligtvis alla andra… All beslutsångest är naturligtvis som bortblåst. Med sådan yrsel kan man inte åka till stan, det bara går inte. Mitt största bekymmer är den besvikna, nästan besvärade rösten i telefonen. Självklart är det inte så illa som jag tror att det är. Det är det aldrig. Ändå kan jag inte låta bli att känna mig besvärlig. Jag är helt övertygad om att det gick att avboka en person och gjorde det inte det så får de självklart kräva mig på pengar sen. Men ändå… Den där klumpen i magen, den som säger att Hanna inte är riktigt rätt. Att hon mest är till besvär och gör människor besvikna. Den släpper ändå inte riktigt. Det känns som om jag behöver övertyga dem att jag faktiskt vill åka med men att jag är sjuk. På riktigt. Det är fånigt naturligtvis och helt oviktigt i sammanhanget. Det viktiga är att jag tar hand om mig. Att jag får vara viktigast. Yrseln är otäck. Allra läskigast är det att inse att jag faktiskt kan behöva hjälp ibland. Att jag inte alltid kan ta hand om mig själv. Jag vill kunna ta hand om mig själv. Jag behöver ingen hjälp. Jag är osårbar!
Det är otäckt att inse motsatsen…