*Talk nerdy to me*

Jag har, under mina dryga 26 levnadsår nästan aldrig känt att jag har varit bra. När jag var yngre fick jag ytterst sällan höra att jag var bra (fast ganska ofta att jag var det motsatta) och de gånger jag själv tyckte att jag var bra och sa det också så tystades det ner, för man ska ju inte skryta. Det är helt enkelt så att jag allt som oftast går omkring med känslan av att jag inte riktigt duger till och att jag måste bevisa att jag faktiskt är lite bra ibland jag också.
Jag säger visserligen ganska ofta att jag är fruktansvärt bra och visst händer det att andra också säger samma sak men det stannar ofta bara på ytan ungefär som vatten på en vaxduk. Det är sällan det verkligen känns långt in i själen, i hela kroppen på ett sätt som gör att jag verkligen tror på att jag är bra. Igår kändes det så, när jag skrivit mig över 50 000 ord på en månad. Då kände jag mig som om jag vunnit OS-guld och var bara så bra och när man är bara så bra så vill man tala om det för hela världen eller iaf de som vet att jag gett mig in på att försöka skriva 50 000 ord på 30 dagar (50 000 ord är f.ö. ungefär vad hela min blogg består av idag). Vad man inte vill är att få höra kommentarer som t.ex. att de ju faktiskt inte kan vara säkra på att jag inte tjuvstartade med mitt skivande. Visst, det var bara för att retas men jag är faktiskt så otroligt less på att det alltid ska retas. Jag har blivit retad i hela mitt liv! Vad har hänt med att vara glad för någon annans skull? Jag tycker i princip aldrig att jag är bra och när jag nu för en gångs skull gör det, på riktigt, ända in i själen, så vill jag inte bli nertryckt i skorna igen! Det här var något som var viktigt för mig. På riktigt! Och jag vill få vara bra, iaf en liten stund! Jag vill få säga att jag är bra och samtidigt mena det på riktigt. Jag vill få njuta av den känslan och spara den för att plocka fram en sämre dag. Just nu kan jag inte ens få tillbaka känslan som den var igår, eller i morse när jag vaknade, inte utan något av en unken underton. Varje gång jag försöker framkalla känslan av hur bra jag var igår så känner jag mig mer som ett trotsårigt barn som plutar med underläppen, stampar i golvet och gnällandes säger att jo jag kan visst, sådetså. Jag vet inte om jag ska vara arg eller ledsen. Förmodligen är jag både och. Dessutom är jag fruktansvärt less på att alltid bli förminskad i allt jag gör. Det var bra men… Du är duktig men… Eller helt enkelt bara ett avfärdande som kommentaren idag. Det är egentligen inte vad som sägs som tar mest utan hur det sägs. Tonen idag sa att kom inte här och tro att du är något.

Sen måste jag tillägga att de allra flesta har bara sagt snälla saker, det finns till och med någon som har till och med firat med blandade småhopp och allt det betyder så himla mycket. Tack!