*Talk nerdy to me*

All right… måndagens tankar är fortfarande inte på plats. De ligger kvar på jobbet och där verkar de ju ligga bra. En sak är iaf säker: Så länge jag har massor att göra där så lär jag inte komma ihåg att ta med dem hem. Fruktansvärt frustrerande faktiskt när jag nu för en gång skull hade en poäng.

I måndags anmälde jag mig också till vårens kurs i yoga. Jag har insett att inga värktabletter kan mäta sig med yoga när det gäller att lindra den mensvärk som får det att svartna för ögonen en gång i månaden. När jag ändå höll på anmälde jag mig också till vårens Viktväktarkurs för nu tycker jag att det gått alldeles för långt åt fel håll. Jag får ont i magen av mina arbetsbyxor… jag som faktiskt lyckades hålla min vikt i 5 år. Att jag ska viktväkta är dock något jag INTE tänker tala om för mina hysteriskt bantande arbetskamrater (så ni som läser det här… inte ett ord va!). Jag orkar inte med deras ältande om mungbönor och vatten till lunch och kommentarer som: ”Igår åt jag en bulle så idag får jag ingen lunch.” Say what?!
Ätstörningar säger jag bara! Det är vad man har om man svälter sig hela veckan för att frossa hela helgen (och då äta så mycket att det skulle få vem som helst att kräkas), för att sedan få ångest och svälta sig hela veckan igen. Det är också vad man har om det enda man kan prata om är bantning och träning. Jag vill inte ha någon del i det! Inte ens nästan. Ensam är stark brukar man säga även om det inte är sant. I det här fallet tror jag dock att det är bättre att de inget vet. Jag skulle drunkna i äckliga tips, frågor om hur många hekton jag gått ner sen sist osv. Det vill jag inte för nu är jag motiverad på riktigt och jag vill inte få det förstört av att alla ska ”hjälpa till”. Jag brukar ju som bekant sätta mig på tvären och göra tvärt emot vad folk säger när det tjatas.