*Talk nerdy to me*

Jo för han är nog den förste konståkaren som i ett VM åkt till hårdrock och han gjorde det i princip felfritt. Musiken var finska Apocalyptica’s tolkningar av Metallica’s The Unforgiven, Nothing else matters (ovan) och Creeping death. Att hårdrock och klassisk musik ofta går hand i hand visste jag, de passar otroligt bra ihop (trots att många stenhårt hävdar att hårdrock är oljud… well, de klassiska musikerna brukar inte hålla med) men att även konståkning kunde räknas till den skaran… det var något nytt. Jag har aldrig tittat värst mycket på konståkning, inte förrän vid OS förra året och då insåg jag att njutningen i många åk ofta förstördes av nästan skrikig fiolmusik som var otroligt svår att åka till. Då ska man dessutom veta att jag verkligen älskar stråkar, men tyckte ändå att det var skränigt. De som det gick bäst för hade alltid den mest subtila musiken, den som det var lättast att hålla takten till. Så var det i detta fall också, för jo, han vann, vad annars?! Han åkte så perfekt till musiken, missade aldrig en takt. Det var otroligt vackert, nästan så jag blev alldeles kär.

Å om det är någon som undrar så: Nä det finns nog inget sexigare instrument än cello.