*Talk nerdy to me*

Alla som vet med sig att de är äldre än mig kan antingen låta bli att läsa detta eller inte påpeka det faktum att de är just äldre än mig för jag vet om det men skiter i det.

Det slog mig här om dan att jag fyller 27 i år och det kändes helt plötsligt som en väldigt vuxen ålder. Jag har aldrig haft någon åldersnoja men det kändes plötsligt som om livet bara rinner mellan fingrarna på mig. När jag blev 27 skulle jag ju ha familj, barn, gärna fler men vad har jag? Inget. Samma inget som jag haft i massor av år och fortfarande står jag bara och stampar på samma lilla fläck utan minsta tillstymmelse till förändring. Samtidigt kan man läsa att förstagångsmammorna blir yngre, jag är redan lika gammal som dem. Alla mina kompisar blir sambo och skaffar barn. Min lillebror har precis fått barn nummer 2. Och jag… jag bara sitter här i min (visserligen fina) tvåa och har datorn som enda sällskap. Livet bara rusar fram och jag hänger inte med. Paniken börjar kännas påtaglig nu.

Så den som vågar så mycket som viska att jag bara är 27 den tänker jag aldrig mera prata med.
För vad är det som säger att jag inte kan ha åldersångest även om jag nästan uteslutande umgås med människor som är äldre än jag? Varför ska jag bara vara tyst och lida i ensamhet? För så är det ju. Varje gång jag råkar säga något negativt om min ålder så får jag höra ”men jag är faktiskt…”. Well, jag skiter i hur gamla ni är! När ni var i min ålder var ni precis lika gamla som jag är nu! Om det är någon som ska jämföra någonting så tänk tillbaka på hur ni hade det då istället och kom inte dragandes med era liv som de är nu 5-10-15 år senare. Dessutom, om jag inte får ha åldersnojor bara för att det finns de i min omgivning som är äldre än vad jag är så får ju INGEN ha åldersnojor för alla är ju yngre än någon.