*Talk nerdy to me*

När tröttheten är över mig kommer även demonerna krypandes. Jag är rädd och ensammast i världen.
Med gråten i halsen och paniken i bröstet längtar jag efter att få sova. Alldeles snart är det inte längre för tidigt att krypa isäng och jag hoppas innerligt att jag kommer kunna somna.
Den här gången kan ingen skylla på stress, jag har inte varit mindre stressad på evigheter!
Var kommer allt ifrån?
Ska det vara såhär? För alltid?
Kan ingen bara hålla om mig! Hårt!