*Talk nerdy to me*

Jag placerade mig på gräsmattan, i skuggan under tallarna för att läsa. Boken för stunden Bill Brysons A short history of nearly everything och när jag kommer till stycket om Bequerell, Curie och radioaktivitet tänker jag lite på den jobbintervju jag var på för ett par veckor sedan. Det är många som har undrat hur det gick. Jag ska berätta:

Intervjun gällde en tjänst som serviceingenjör (dvs meka med instrument) hos ett forskningslag som studerar hjärnan hos patienter med bipolär sjukdom (ni förstår varför jag tyckte det var intressant), eller mer exakt hur medicinen de forskar på sprider sig hjärnan. Det gör de genom att fästa kortlivade radioaktiva isotoper till medicinen, injicera detta i patienter och försökdjur för att sedan, med hjälp av en PET-kamera, kunna se exakt var i hjärnan det tar vägen. So far so good och superintressant!
Under intervjun får jag veta att isotoperna är radioaktiva mellan ett par timmar och ett dygn. Det mesta instrumentunderhåll går därför att utföra när det kallnat (det är så man säger när något inte längre är radioaktivt, intervjuoffrets anm.) men ibland kan det bli aktuellt med akuta insatser och då mäter man av hur hett det är och gör bedömningen om man kan gå in eller inte. Det hade jag räknat med, jag vet hur det går till när det kommer till instrumentservice såklart, jag har ju jobbat på lab själv. Inget nytt under solen liksom. Chefen för teamet, en äldre herre som otalga gånger återkommer till hur världsledande hans forskning är, påpekar då att när man går in får man en del strålning på händer och över buken (tänk fettstänk när du steker bacon). Insatt i säkerhet och arbetsmiljö som jag är efter 5 år på AZ frågar jag vilken typ av skyddskläder de har för sådana tillfällen varpå jag möts en överlägsen blick som säger ”lilla gumman du e bra korkad du” och det fnysta svaret ”vi jobbar med radioaktiviet”.
Eh, ja det vet jag men det innebär ju knappast att ingen skyddutrustning finns. Jag har varit på studiebesök på Forsmarks kärnkraftverk, det kanske herr Världsledande forskare också skulle behöva. Tanken for genom huvudet fortare än gubben hann blinka men såklart sa jag inget högt utan försökte hålla god min. Så även när han fortsättningsvis bombarderade mig med tvära frågor á la Sverker om att ”tycker du att du har rätt utbildning, tycker du det” eller kommentarer som ”förra flickan som jobbade här slutade efter fyra veckor”. När han började antyda att jag faktiskt skulle behöva hantera elmätningsinsturment o.dyl. kunde jag inte riktigt hålla mig utan uttryckte vänligt men bestämt att det kan jag faktiskt, det är det många som kan utan att ha papper på det. Det gick liksom över styr när han kallade mig för flicka. Det var längesen jag var flicka.
Den stackarn jag var tänkt att ersätta gjode sitt bästa för att försvara mig faktiskt. Allt som uttrycktes var nämligen att han inte var god nog för jobbet han gjorde, det trots att han utvecklat instrument unika för gruppen och dess behov alldeles på egen hand. Jag fick känslan av att jag föstod varför han sagt upp sig... Han visade mig också runt bland sina instrument och pratade stolt om utvecklingen. Jag är mäkta imponerad måste jag säga! Tyvärr hade jag redan bestämt mig.
Jag bestämde mig nämligen i exakt samma sekund som jag fick lilla-gumman-blicken och vi-jobbar-med-radioaktivitet-kommentaren. Jag vill inte jobba där. Det har inget med radioaktivieteten att göra, inte heller försöksdjuren som råkade vara apor utan inställningen både till mig som kvinna (framför allt på en som han uttryckte det ”manlig” tjänst) och till personalsäkerheten. Jag var fullt medveten om att vi pratade radioaktivitet men jag var också fullt medveten om att det finns skyddskläder att ta till bara man vill. Där var det ingen som ville. Eller rättare sagt, det var ingen som hade tillåtelse att vilja. Det enda som var viktigt var att de var värdsledande, inget annat fick ta några resurser, varken i tid eller pengar, och det var det som störde mig. Inställningen till andras åsikter och förslag, hur man blir bemött när man ställer frågor eller kommer med idéer, och framför allt hierarkin som säger att kvinnor alltid står lägst i rang, oavsett position i gruppen.
Jag förväntar mig såklart inte en arbetsplats ska vara perfekt men jag förväntar mig ett ställe där man lyssnar på sin personal och åtminstone kan tänka sig att fundera på saken. En arbetsplats med liiite högre till tak. Jag vägrar jobba på ett ställe där jag ses som mindervärdig redan på intervjun!

Så nu vet ni. Det blir inget jobb på Karolinska. I vilket fall inte på just den gruppen. Det känns lite sorgligt för jag tycker som sagt att det de gör är sjukt intressant men det får lov att vara så. Inget är så intressant att jag kan rucka hur mycket som helst på mina värderingar. Faktiskt. Det kommer andra jobb, andra intressanta chanser. Jag tänker inte berätta om alla här för jag vill inte jinxa men ni kan få veta att jag just nu har beslutsångest. Eller är det kanske en ren skräck inför jobbet ifråga. En tjänst som labchef. Vill jag vara chef? Skulle någon ens kunna tänka sig anställa mig som chef? Törs jag ens tro att jag skulle klara av ett sånt jobb? Törs jag söka?

Något att fundera på här ute på balkongen ovanför trädtopparna, med utsikt över hela Södertälje.