Mina bästa uppslag till blogginlägg, krönikor jag skulle vilja skriva och historier som skulle kunna bli en bok får jag oftast i kolmörker (tänd och idéerna är borta!), på pendeltåget och numera också i sterilrummet på jobbet. Bara på ställen där det inte går att skriva, alternativt är väldigt bökigt att skriva. Det är otroligt frustrerande! När jag sen sitter här och försöker återfå känslan, tankarna, så är jag totalt blockerad. Nyss gjorde jag ändå ett försök att skriva ner det jag funderade på i sterilen timmen efter lunch men det blir mest bara kaos. Det vill sig inte. Orden, meningsbyggnaden, allt blir helt fel. För att inte tala om hur det komiska i berättelsen, hela poängen, går förlorad i röran av hopkastade ord.
Kanske är jag en sådan svår konstnärstyp som kräver en viss omgivning för att kunna skapa. Jag har hört att Joyce Carol Oats kommer på allt hon skriver medan hon vandrar planlöst ute i naturen. Lite så är jag. Skillnaden mellan Oats och mig är bara den där lilla att hon faktiskt kan skriva ner det hon tänkt ut när hon kommer hem… Något säger mig att just det är viktigt.
Kanske är jag en sådan svår konstnärstyp som kräver en viss omgivning för att kunna skapa. Jag har hört att Joyce Carol Oats kommer på allt hon skriver medan hon vandrar planlöst ute i naturen. Lite så är jag. Skillnaden mellan Oats och mig är bara den där lilla att hon faktiskt kan skriva ner det hon tänkt ut när hon kommer hem… Något säger mig att just det är viktigt.
3 kommentarer:
Har oxå hört att det kan vara bra att skriva ner det man funderat på under själva promenaden, men det är ju bara om det ska bli en bok dårå;)
Det kommer ska du se, en vacker dag så bara plopp så sitter det på papper.
Kramen
Sabina:
Vi hoppas på det där ploppet!
Japp det gör vi...Absolut..
Skicka en kommentar