*Talk nerdy to me*

När jag var 12 skulle jag och min klasskompis åka till hennes farföräldrar i Tranås utan vuxet sällskap på tåget. Av någon anledning, jag minns inte vilken, blev vi flyttade från andra klass till första. Det kändes lyxigt att åka första klass men att ta sig av efter färden skulle visa sig vara svårare. Döm om vår 12-åriga fasa när dörren inte gick upp och tåget började rulla igen, utan att vi kunnat ta oss av. Min kompis fick panik. Tåget rullade obönhörligen vidare.

Utan att egentligen tänka satte jag av, med en panikslagen kompis i hasorna, för att leta upp tågets konduktör. Jag hittade honom och förklarade situationen. Han fixade så att vi fick byta till vändande tåg i Nässjö och så ringde han min kompis farmor.

På stationen i Nässjö hängde jag vid min första bardisk. Bartendern bjöd på Coca Cola och jordnötter i väntan på nästa tåg. Resan till farföräldrarna blev ett äventyr utan dess like bara för att någon låst en dörr utan att markera det. Jag tyckte dock att jag fixade det hela galant.

Jag brukar landa på fötterna så. Kanske för att jag i just pressade situationer blir driftig och beslutsam, kylig. Jag agerar utan att tänka och det brukar blir rätt. Jag uträttar vad som måste uträttas. Att drabbas av panik är aldrig ett alternativ. Det är milsvidd skillnad till de ångestattacker jag drabbas av till vardags. Jag verkar fungera som bäst under press.

Så även nu när konsultfirman säger upp 15 personer från Södertäljekontoret och jag är en av dem. Det kom inte direkt som en chock men beskedet triggar igång de där effektiva mekanismerna och jag ser bara möjligheter. Möjligheten att hitta drömjobbet. Möjligheten att få jobba närmare hemmet. Möjligheten att skriva. Möjligheterna är kort sagt oändliga.

Till saken hör ju också att jag, tack vare mitt medlemskap i facket har fått utökad uppsägningstid (arbetsbefriad sådan) och därmed får min sista lön i slutet av augusti. Det hade nog känts tuffare annars. Det är inte lätt att vara arbetslös med den regering vi har idag. Är du arbetslös är du livegen och förmodligen värdelös fuskare. Men det jag oroar mig mes för (om något) är inte Reinfeldt och hans skamlösa politik, nej det är värre med de i min omgivning som alltid ska se allt från den negativa sidan. Jag vet några som är experter på att slå undan fötterna för folks självförtroende. “Ja det är väl kanske bra men…” Det finns inget värre. Och sättet de säger saker på. Som om jag är totalt naiv. Att jag tänkt på både för och nackdelar och bestämt mig för att fördelarna överväger verkar inte kunna falla dem in. Aldrig någonsin. Jag hoppas verkligen att dessa personer håller sina åsikter för sig själv! Jag är pepp och tänker fortsätta vara så.

Måste jag ta ett tråkigt jobb i kassan på ICA så får jag helt enkelt se det så att det är när man har tråkigt man får de bästa idéerna till en historia att skriva.

Jag ser med tillförsikt på framtiden (tack Citalopram för det) och ska börja ordna för den så snart som möjligt. Bara inte ikväll. Ikväll ska jag plocka undan så att sotaren kommer åt fläkten i morgon och sen ska jag lägga mig och bara läsa. Det är jag värd.