*Talk nerdy to me*

“Det är där efterforskningarna hör hemma, så långt bort i bakgrunden som möjligt. Du kanske själv blir helt fascinerad av allt du lärt dig om köttätande bakterier, New Yorks kloaksystem eller collievalpars intelligenskvot, men dina läsare kommer troligen att vara betydligt mer intresserade av hur det ska gå för dina romanfigurer och din historia.”

Stycket ovan är ett utdrag ur Stephen Kings Att skriva. Han tar också upp exempel på böcker där författaren gått överstyr med detaljer från tidigare bakgrundsforskning. Jag kunde dock bara tänka på en författare. Dan Brown.

Hans böcker är så fullsmockade med konst- och symbolfakta att det står mig upp i halsen. Knappt hälften av det är någorlunda väsentligt för historien. Utöver det är han dessutom så övertydlig i sina beskrivningar att jag känner mig dumförklarad och jag får absolut inte fantisera själv. Varenda liten leverfläck på karaktärernas näsor beskrivs i detalj. Karaktärerna i sig är endimensionella och förutsägbara. Jag har förut, om än inte med egna ord, talat om vad jag tyckte om DaVinci-koden (snacka om att bli lurad av skriverier!) men jag tänkte ändå att jag skulle ge Änglar och demoner en chans. Den stod i hyllan och filmen har premiär i dagarna. Jag har också hört att den ska vara bättre än DaVinci-koden.

Må så vara men jag har läst ca 150 sidor (av dryga 500) och jag sätter en hundring på att jag redan vet hur det slutar. Jag känner mig kanske inte lika dumförklarad den här gången (eller, fan det gör jag. Det kan inte vara meningen att man ska kunna gissa slutet efter en femtedel av boken!) men alla dessa onödiga och tröttande fakta om ditten och datten. Jag förstår att han är stolt över sina kunskaper om Vatikanen och dess konstskatter men nej, allt det där är inte nödvändigt. Det för inte historien framåt.

Jag ska ändå läsa färdigt Änglar och demoner (den är lättläst, det går fort) men jag kommer garanterat inte läsa I cirkelns mitt. Istället ska jag se Wolverine på bio. Han är minsann inte endimensionell!