*Talk nerdy to me*

Jag är alltid lika rädd för att hamna i grubblerier, upp som en sol ner som en pannkaka brukar vara min melodi. Att ta hand om små söta Fjantar när mamman är sjuk förhindrar tankarna från att vandra, för hur kan man gräva ner sig när man hoppar bredvid en bubblande Fjant? Det kan aldrig vara möjligt.


Och ändå… Jag känner mig uppåt, nästan glättig, så länge jag lever i min lilla fantasivärld av inbillad semester, tillsammans med låtsaskompisen Mållgan men varje tanke på den verkliga världen gör mig alldeles stirrig. Huvudet fylls av ett kaos utan dess like och jag slutar att fungera normalt. Visst måste man väl kunna leva ett normalt liv utan att bli handlingsförlamad? Det måste finnas en verklighet där jag är kapabel att ta hand om mig själv utan att gå under.

Jag lär nog inte hitta lösningen i kvällens korsord men de kan iaf få mig att glömma mina bryderier för en stund. Jag vågar inte ge mig på boken ikväll igen. Den höll mig vaken till två inatt och det känns lite onödigt.

Men den är ju så bra.