Det finns dagar när ilskan liksom bara bubblar upp. Människor jag inte tänk på på evigheter känns helt plötsligt lika närvarande som om de satt mittemot mig. Och de är inte välkomna. De gamla sår de orsakat känns återigen lika vidöppna som om de aldrig slutat blöda. Jag vet inte om jag ska vara förbannad eller ledsen. Egentligen är de inte värda någon av känlsorna men det går inte att stoppa. De kommer från ingenstans och jag blir dränkt som av en tsunami. Jag försöker komma undan i panik men trycks istället hjälplös mot botten. Tankar som jag normalt aldrig skulle tänka poppar upp. Jag vaknar arg och ledsen och hela dagen är förstörd. Även om jag kan skratta och inte fundera så mycket på det under dagen så finns känslan där ändå. Den sitter som fastnaglad i varenda muskel kroppen. Det är frustrerande. Jag hatar alla som får mig att må så!
Jag vill inte vara arg. Jag orkar inte.
Jag vill bara ha semester (nu och inte om tre dagar!!!) och sitta på min balkong. Tillbakalutad i stolen, fötterna på fotpallen och bara vara. Total frihet. Total ensamhet. Fridfullt. Just nu finns ingen bättre plats i hela världen. Och jag vill kunna njuta av det!
Jag vill inte vara arg. Jag orkar inte.
Jag vill bara ha semester (nu och inte om tre dagar!!!) och sitta på min balkong. Tillbakalutad i stolen, fötterna på fotpallen och bara vara. Total frihet. Total ensamhet. Fridfullt. Just nu finns ingen bättre plats i hela världen. Och jag vill kunna njuta av det!
0 kommentarer:
Skicka en kommentar