*Talk nerdy to me*

Tiden läker inga sår
Bedövar i glömska
Ger ingen ro

Med händer i ömhet
Ett lyssnade öra
Kan den största läkning göras

Alla människor vi möter blir till en del av vårt liv och när någon som står oss nära dör, dör också en del av oss själva. När en vän faller rov för döden är det svårt nog att förstå men det är inget att jämföra med den nattsvarta smärta som drabbar en när en nära vän väljer att inte längre vara en del av denna värld. Den ångest, den ilska och de skuldkänslor som blandas med sorg och saknad gör så obeskrivligt ont. Vi är kvar här, inte bara med saknaden efter en älskad utan också frågorna om varför, vad borde jag ha gjort, hur kunde han lämna oss såhär osv. Frågor som vi aldrig någonsin kan få svar på och som förnuftet säger att vi gör bäst i att inte gräva ner oss allt för djupt i. På något sätt måste vi försöka komma överens med tanken om att det inte var någons fel, det fanns inget vi kunde göra. Det är inte lätt, inte ens nästan, men det är det enda sättet att få sörja i fred.

Att veta hur det känns och samtidigt veta att någon går igenom samma sak ger mig en stor klump i magen. Som om jag svalt ett bowlingklot. Känslan av att vilja ta bort det onda bränner i bröstet. Känns i hela kroppen. Kom här, ingen fara, jag ska laga! Nej, det går ju inte... Hur mycket man än vill.