Så va det helg igen då. Flera dagar utan att prata med någon över huvud taget. Jag kan ju inte direkt påstå att mina helger tär på rösten. På psyket möjligtvis, men inte på rösten. Den får vila.
Från och med måndag ska jag jobba på andra ställen än min vanliga arbetsplats i 10 veckor och i fredags tog vissa av mina arbetskamrater avsked av mig som om jag aldrig skulle komma tillbaka. En av dem sa till och med, flera gånger, att Du kommer väl och hälsar på ibland, Du lovar väl att komma förbi, Det blir så tråkigt här utan dig.
Jo, det kommer jag nog att göra men hur kan det komma sig att han (och andra) är så måna om att jag ska komma och hälsa på dem på jobbet? Ingen av dem skulle komma på tanken att ens ringa mig, än mindre komma på besök eller hitta på något kul på fritiden. Jag vet inte ens om jag ska ta dem på allvar när de säger att de kommer sakna mig. Gjorde de det skulle de väl ha tid med mig, åtminstone någon gång ibland? Jag skulle ha tid med dem men jag är mer än less på att tjata och få nej. Det får mig inte direkt att känna mig omtyckt, hur mycket de än säger att de kommer sakna mig på jobbet.
Det är klart att det finns undantag, men de flesta känns bara som ett gäng hycklare.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar