Jag hade en så otäck dröm i natt. Så otäck att tårarna strömmade ner för kinderna och känslan ännu sitter kvar långt in i själen
Vad skulle jag göra om jag visste att jag skulle dö inom ett halvår? Skulle jag fortsätta leva mitt liv som idag och sitta av tid på jobbet varje dag, gå hem och sitta av mer tid framför datorn, gå och lägga mig och önska att jag hade tid och ork att verkligen njuta av livet? Eller skulle jag i panik försöka hinna göra allt det jag drömmer om? Vet jag ens vad jag vill hinna med under mitt liv? Jag vill åka till Nya Zeeland. Visst men vad vill jag verkligen få ut av resan, utom att fysiskt vara på plats? Jag vill skriva en bok. Jo och det kanske skulle gå bättre om jag visste när livet skulle ta slut. Jag har alltid varit bäst på att göra saker under tidspress. Och sen då? Handlar det verkligen om att praktiskt göra vissa saker? Handlar det inte egentligen om att ta vara på de små sakerna i livet? Att med slutna ögon suga länge på chokladbiten för att verkligen få känna smaken. Att förlora sig i tonerna från riktigt bra musik och bara dansa loss. Att i den stora fula staden hitta de små vackra sakerna, som utsikten från en balkong eller ljudet från skrattande barn på en lekplats i och att av ett älskat barn få en snorig men ack så kärleksfull puss mitt på munnen. Är det inte småsakerna som gör livet värt att leva? De små sakerna som bara flyger förbi utan att vi tänker på det.
Jag är inte rädd för att dö men jag är rädd för att gå miste om livet.
Vad skulle jag göra om jag visste att jag skulle dö inom ett halvår? Skulle jag fortsätta leva mitt liv som idag och sitta av tid på jobbet varje dag, gå hem och sitta av mer tid framför datorn, gå och lägga mig och önska att jag hade tid och ork att verkligen njuta av livet? Eller skulle jag i panik försöka hinna göra allt det jag drömmer om? Vet jag ens vad jag vill hinna med under mitt liv? Jag vill åka till Nya Zeeland. Visst men vad vill jag verkligen få ut av resan, utom att fysiskt vara på plats? Jag vill skriva en bok. Jo och det kanske skulle gå bättre om jag visste när livet skulle ta slut. Jag har alltid varit bäst på att göra saker under tidspress. Och sen då? Handlar det verkligen om att praktiskt göra vissa saker? Handlar det inte egentligen om att ta vara på de små sakerna i livet? Att med slutna ögon suga länge på chokladbiten för att verkligen få känna smaken. Att förlora sig i tonerna från riktigt bra musik och bara dansa loss. Att i den stora fula staden hitta de små vackra sakerna, som utsikten från en balkong eller ljudet från skrattande barn på en lekplats i och att av ett älskat barn få en snorig men ack så kärleksfull puss mitt på munnen. Är det inte småsakerna som gör livet värt att leva? De små sakerna som bara flyger förbi utan att vi tänker på det.
Jag är inte rädd för att dö men jag är rädd för att gå miste om livet.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar