*Talk nerdy to me*

Om livet bara borde kännas skitkul och allt jag gör är sådant jag längtat efter i vad som skulle kunna vara en evighet. Varför vill jag då bara dra täcket över huvudet och inte kliva upp? Hur kommer det sig att det roliga bara blev jobbigt och det intressanta inte betyder ett dugg? Och varför är det så att av alla de som på ett eller annat sätt påstår sig sakna mig så finns det inte en enda som kan avvara ens en torsdagskväll?
Ingenting blir nånsin som man hoppas och tror.