Om jag blinkar nu som somnar jag.
Det är helt sanslöst att man kan vara så trött. Varje gång jag blinkar får jag kämpa för att hålla ögonen öppna och ju mer jag kämpar desto mer svider det i dem. Hösten är så otroligt vacker med alla färger och löven som dalar ner mot marken. Det luktar gott och luften blir så härligt klar och frisk. Det borde vara så enkelt att bara njuta av det men ändå är det så svårt, när allt jag vill göra är sova. Hur tråkig får man vara?
En tripp på Birka Paradise någon? Få lite fusksol? Spa och massage? Inte för att det är bristen på solljus som är problemet. Problemet är, för det första, skillnaden i antalet timmar dagsljus per dag. De ändras så fort såhär års. Det är samma sak på våren och det är faktiskt jobbigare än man kan tro. När det sen blivit mörkt och håller sig mörkt flera veckor i sträck, så är det inte alls lika jobbigt. December är faktiskt något av det bästa som finns med långa mörka nätter, adventsljus och julskyltning. Helt otroligt mysigt och jag brukar få en barnslig känsla inombords. Hösten är också otroligt mysig med alla vackra färger, klara höstmornar och mysiga stearinljus. Det är bara det att jag har så fruktansvärt svårt att stanna upp och njuta av det. Jag har jämt göra att vilja sova.
Så varför sover jag inte? Varför vaknar jag varje natt, gråtfärdig eller livrädd efter mardrömmar? En skärande känsla av sorg, eller en isande känsla av skräck. Båda återkommande i full styrka så fort jag sluter ögonen. Jag drar täcket över huvudet och försöker glömma men de otäcka drömmarna avlöser varandra i en aldrig sinande ström. Vissa kvällar kryper oroskänslorna på mig redan innan jag gått och lagt mig, för jag vet vad som väntar och jag vill inte.
Jag vill verkligen inte!
Det enorma behovet av att sova och rädslan för att göra just det är nog det allra mest uttröttande.
Kan ingen bara slå mig i huvudet med något tungt?! Då, åtminstone ska jag väl få sova i fred.
Det är helt sanslöst att man kan vara så trött. Varje gång jag blinkar får jag kämpa för att hålla ögonen öppna och ju mer jag kämpar desto mer svider det i dem. Hösten är så otroligt vacker med alla färger och löven som dalar ner mot marken. Det luktar gott och luften blir så härligt klar och frisk. Det borde vara så enkelt att bara njuta av det men ändå är det så svårt, när allt jag vill göra är sova. Hur tråkig får man vara?
En tripp på Birka Paradise någon? Få lite fusksol? Spa och massage? Inte för att det är bristen på solljus som är problemet. Problemet är, för det första, skillnaden i antalet timmar dagsljus per dag. De ändras så fort såhär års. Det är samma sak på våren och det är faktiskt jobbigare än man kan tro. När det sen blivit mörkt och håller sig mörkt flera veckor i sträck, så är det inte alls lika jobbigt. December är faktiskt något av det bästa som finns med långa mörka nätter, adventsljus och julskyltning. Helt otroligt mysigt och jag brukar få en barnslig känsla inombords. Hösten är också otroligt mysig med alla vackra färger, klara höstmornar och mysiga stearinljus. Det är bara det att jag har så fruktansvärt svårt att stanna upp och njuta av det. Jag har jämt göra att vilja sova.
Så varför sover jag inte? Varför vaknar jag varje natt, gråtfärdig eller livrädd efter mardrömmar? En skärande känsla av sorg, eller en isande känsla av skräck. Båda återkommande i full styrka så fort jag sluter ögonen. Jag drar täcket över huvudet och försöker glömma men de otäcka drömmarna avlöser varandra i en aldrig sinande ström. Vissa kvällar kryper oroskänslorna på mig redan innan jag gått och lagt mig, för jag vet vad som väntar och jag vill inte.
Jag vill verkligen inte!
Det enorma behovet av att sova och rädslan för att göra just det är nog det allra mest uttröttande.
Kan ingen bara slå mig i huvudet med något tungt?! Då, åtminstone ska jag väl få sova i fred.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar