*Talk nerdy to me*

Så va den då här igen. Den där tunga ångestklumpen i magen, den som kommer tillsammans med en svag molande värk i hela kroppen och omotiverade panikattacker. Så fort jag försöker slappna av kommer det vällande över mig så som vågor slår mot en strand. Nedstämdhet, ilska, frustration, oro och ensamhet mot ett jämnt bakgrundsbrus av sorgsenhet. Det är när jag försöker slappna av som tankarna börjar snurra. Kommer de ihåg att den 16:e redan är upptagen? Kommer de ihåg mig över huvud taget? Är det någonsin någon som tänker på mig? Förmodligen inte. Varför är det alltid bara jag som hör av mig? För så är det. Om inte jag tjatar mig till något så blir det inget, det är inget jag bara får för mig när jag mår dåligt. Däremot känns det så mycket värre när jag inte mår bra. Det är då det känns som värst att alltid behöva vara den som ska anpassa mig och förstå att alla andra har så svårt att hitta tiden. Inte ens när något är bestämt kan man hitta tiden. Det är bara att avboka gång på gång för Hanna hon bor ju själv och har inga barn så hon kan ju lätt planera om. Att jag redan planerat om ett dussin gånger för att kunna göra det där jag såg fram emot det är tydligen inte viktig.
För är det inte så att som ensamstående utan barn så är man mindre viktig än alla andra?
Är det inte så att som ensamstående utan barn förutsätts man förstå att alla andra har det så mycket jobbigare? Förutsätt man inte också vara den som alltid är flexibel och utan minsta problem kan ändra sina planer när som helst?
Jag blir så trött. Jag orkar inte! Jag skulle, bara en enda gång, vilja vara den som betyder något. Få känna att jag är prioriterad. Få känna att jag inte behöver tjata för att få folk att umgås med mig. Inte behöva sitta här, ensam, eftersom alla andra visst fick annat att göra sådär i sista stund. Men jag antar att jag är dum som ens tänker så, för det borde jag väl förstå, att mindre viktig än jag kan man inte bli.