*Talk nerdy to me*

Jag har sagt det förr men uppenbarligen så tål det att sägas igen, för inte f-n har jag lyssnat värst mycket på mina egna råd: Det måste till en ordentlig skärpning!
Det hela började för sisådär en 18 månader sen när jag med tangentbordskåta fingrar satte mig ner för att, ödmjuk(?) som jag är, skriva vad som skulle vara världens portal till mina åsikter. Jag ville aldrig bli en av de superkända bloggare som folk idag ser upp till men än till kungen him self för sådant har jag lite svårt att förstå men en anonym men ändå vass blogg om allt som kan tänkas beröra anda än bara mig. Kanske kunde jag till och med påverka någon stackars lättlurad sate där ute.
Det visade sig snart att det inte skulle bli någon vass propagandabloggare av mig då inläggen blev mer och mer känslosamma och ibland filosofiska för var dag som gick. Fine, det kan jag väl leva med. Huvudsaken är att varje inlägg har åtminstone ett uns av genomtänkt mening, om det så bara är att förmedla känslan av att springa barfota i gräset. Jag tycker att jag lyckades ganska bra med det under en ganska lång tid men nu… nu är det hela under all kritik och när och var det gick snett kan jag inte komma ihåg. Förmodligen någonstans mellan eviga förkylningar och mental melt-down.
Bloggen har flyttat en gång för dryga året sen och nu känns det som om det är dags för ytterligare en renovering. Dock inte rent fysiskt den här gången.
Same place, same look, different content. Tänka först, publicera sen liksom.
Att bara lägga ut en massa smörja leder ingen vart. Det ger inte mig något och det ger inte läsaren något och en blogg, även om jag envist håller fast vid ”dagbok” måste på något sätt vara åtminstone en liten kompromiss av vad jag vill skriva och vad andra vill läsa. Jag menar… om ingen vill läsa så kan jag ju lika gärna skriva med papper och penna, poängen var ju ändå att förmedla något och förmedla tomt prat, det gör de så mycket bättre på tv3:s Lyckochansen.