*Talk nerdy to me*

Vi tassar runt varandra som två vettskrämda tonåringar. Pratar kort om oväsentliga saker som hur kallt det är ikväll. Det syns så väl att han vill säga något annat och allt jag önskar är just att han ska säga det där andra. Ändå håller jag honom på avstånd, fast jag inte vill, för jag är rädd för vad som kan komma. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Jag är rädd att det måste bli allt eller inget och frågan är om jag vill ha allt…
Trots det så brast mitt hjärta en smula när porten slog igen bakom mig nu alldeles nyss. Visste jag inte bättre skulle jag tro att jag saknar honom…