*Talk nerdy to me*

Jag hade tänkt skriva ett långt inlägg om varför jag tycker att tv inte är mycket annat än en stor social bov men Blogger tycker tydligen inte att jag ska skriva mycket alls den här helgen (om jag aldrig sagt att jag avskyr Blogger så vill jag bara göra det klart här och nu!).
Jag hade tänkt skriva att något av det bästa jag vet är att sitta runt matbordet och prata långt efter det att maten är slut, att det är något speciellt med att sitta där och föra långa konversationer om allt och inget. Jag hade också tänkt skriva långa förklaringar till hur mycket saknar den tid då man bara kunde traska över till grannen för en kopp kaffe och en pratstund.
Och framför allt hade jag tänkt fördjupa mig i varför vi så envist tillåter oss försjunka i en halvvaken dvala framför detta sorgliga substitut för mänsklig kontakt istället för att vända oss till närmaste person och få en riktig själslig samvaro. Vad är vi så rädda för som gör att vi måste ta till tv:n för att kunna spendera en kväll med vår familj och våra vänner?