Jag känner mig som om jag blivit körd i en torktumlare, omskakad och disorienterad. Och trött, så trött. Det är så förvirrande det som händer just nu och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Det är något bra, det vet jag, ändå känns det så jobbigt och jag vet inte om jag klarar det på egen hand. Ändå är det på egen hand jag kommer få göra det. Jag har ingen att dela mitt liv med och jag är uppväxt i en familj som stoppar huvudet i sanden varje gång det handlar om att prata känslor. De har ingen aning om hur jag har haft det. Hur berättar man för en sådan familj om psykisk stress och antidepressiva medel? Hur får man dem att lyssna och stötta utan att för den skull behandla en som en tvååring? Var börjar man?
Det är inget jag orkar tänka på. Gör jag det kommer jag bli tokig för just nu är jag så ofantligt trött att jag nästan är rädd för att vara själv. Sabina hade en utmaning, jag tar tag i den istället:
Om du fick träffa 4 personer som inte lever idag, vad skulle du vilja fråga dem?
1. Min gammelmormor – jag skulle vilja höra om hennes liv
2. Iris – samma sak här för jag vet att det var ett fascinerande liv.
3. Morfar – jag känner inte att jag behöver fråga varför, jag kan på något sätt förstå det ändå. Först är det bara en känsla man har, att man nog inte bör vara kvar i denna värld, vad som sen får bägaren att rinna över känns oväsentligt, jag vet att det kan vara vilken småsak som helst. Mest vill jag ha tillbaka honom för min mormors skull. Såhär 21 år senare så har hon fortfarande hans Aromat-burk och hans täckjacka kvar. (Visste ni förresten att Aromat kostade 4.90 år 1986?)
4. Anki – vad hände? Det kunde inte de Thailändska läkarna svara på för 7 år sedan
0 kommentarer:
Skicka en kommentar