Det händer att man kommer till en punkt när man slutar känna. Det är liksom enklast så. För att slippa blir arg, irriterad, ledsen, stressad, frustrerad så stänger man på något sätt av. Trycker ner känslorna i skorna. För att överleva. Det innebär också att man inte känner sig speciellt glad eller omtänksam, man längtar inte efter någon. Man går som i en mental dvala och allting kvittar på något sätt. Jag läste precis en artikel om kvinnors rätt till abort och hur många, framför allt religiösa fundamentalister, anser att fostrets liv går före kvinnans i alla lägen från befruktningsögonblicket och framåt om kvinnan så ska dö på kuppen. Jag har ganska starka åsikter i det ämnet och jag brukar ofta bli arg när jag läser om det men just nu… nej, jag kan inte påstå att jag bryr mig. Gör vafan ni vill, jag skiter i vilket. Det gör jag naturligtvis inte men jag har stängt av, jag bryr mig inte om något och framför allt så orkar jag inte tänka kritiskt eller kreativt. Jag känner mig som ett rakt streck i någon form av grådassig färg. Tom och likgiltig. Om Någon kom fram och kysste mig på munnen skulle jag nog inte känna ett skvatt. Det skulle vara lika upphetsande som om någon skickade mig saltet.
Jag måste vara fruktansvärt tråkig just nu.
Kanske gick det lite överstyr
10 år sedan
2 kommentarer:
Att stänga av är en försvarsmekanism som hjärnan så finurligt använder sig av när man inte orkar eller förmår ta emot det som är runt omkring. Åter igen känner jag igen mig själv från förra vintern i det du beskriver. Det är ruskigt. Skriv Hanna! Skriv ner vad det är som händer och som du inte orkar reagera på så kanske det blir lättare sedan att knacka hål på "skitbollarna" som bildas av sådana här tillstånd. Bara som ett litet råd i all välmening.
Du anar inte vad jag skriver! Kanske blir det inga problem att få ihop till en bok i slutändan ;)
Det jag tycker är jobbigast är att jag inte kan reagera som jag vill på det som är bra och det kan vara fruktansvärt svårt att reparera sådant i efterhand...
Skicka en kommentar