Jag håller helt allvarligt på att bli tokig! Jag vet varken ut eller in, känner mig instängd, utestängd, världsfrånvänd och övergiven.
Jag kan inte göra flera saker samtidigt utan att få hjärtklappning och skaka som ett asplöv. Ingen bryr sig. Jag måste gå hela dagarna utan att ha en enda människa jag kan prata med, ja vafan mina närmaste arbetskamrater pratar ju knappt med mig alls förutom när de vill tala om hur fånig, eller dum eller grinig jag är. Eller när de vill att jag ska göra något åt dem. Jag går och biter mig i läppen hela dagarna för att inte bryta ihop. Sen går jag hem till ensamheten i lägenheten… den som känns mycket större nu när jag inte ens har någon socialt liv på jobbet och där sitter jag och vet att alla de jag brukade umgås med förr festade förra helgen och ska göra så även på lördag och nästa lördag och så ska de gå på hockey och så springer de på stan och fikar och aldrig någonsin är jag påtänkt som eventuellt sällskap.
Va gör jag här egentligen?!
Kanske gick det lite överstyr
10 år sedan
4 kommentarer:
Önskar så att jag kunde göra något mer än bara lyssna och ibland kramas.
Inser att det inte räcker speciellt långt men hoppas att hjälper en liten liten bit på väg även om jag inte vet vart din väg bär just nu.
Fick du ditt samtal någon gång under dagen? Eller var det bara tyst?
Kram kram
Det räcker långt med att bara lyssna och kramas men det är för långt ner till dig varje gång jag behöver fem minuters pratpaus.
Dessutom får man aldrig vara ifred hos er...
Vet inte riktigt vilket samtal du syftar på (jag är lite lätt dum i huvudet just nu) men oavsett så va det tyst. Alldeles tyst.
Du kanske behöver tillåta dig att ha de här perioderna. Är så lätt att det bara blir stress och mer press på sig själv när man tänker på allt man borde och skulle och hur det kunde ha varit. Har själv varit i liknande situation ett par gånger men det blev lättare när jag kunde konstatera att ok nu orkar jag inte med att vara social, att göra 1000 saker osv och veta att till sist blir jag less på det här och tar mig ut men nu är det så här det är.
Hoppas det löser sig iaf. Det är aldrig roligt att må dåligt, men kan vara ett sätt att lära känna sig själv och vad man ändå klarar av att ta sig igenom.
Jag tror inte jag tänker tillåta mig ha det här perioderna eftersom de här perioderna har flutit ihop och blivit en enda evighetslång period. Så lång att även när jag känner mig social och behöver sådant så finns ingen där som vill vara social med mig.
Skicka en kommentar