*Talk nerdy to me*

Mensvärk så jag kräks, hosta och snuva. Tyck synd!
Jag ska orka med all denna andlösa spänning också. Farbror doktorn skulle ringa om de där antidepressiva på förmiddagen. Han hade inte ringt när jag vinglade hem vid elvatiden. Det är synd för nu har jag bestämt mig, trots att det är läskigt när man inte har en aning om vad man ger sig in på. Om jag inte låtsas om biverkningarna är det mindre risk att jag får dem men samtidigt är det biverkningar som är svåra att bara ignorera. Plus att det finns de jag kanske måste berätta det för, de som inte kommer att förstå eller kanske inte ens vill lyssna. Hur gör man det?
Och så var det dedär ”frivillighetspaketet”. Det är ett bra erbjudande. La familia vill att jag, nästan utan att tänka, ska ta erbjudandet och flytta ”hem”. De har bra argument och jag tror nog attdet är lätt att få jobb inom vården om jag inte skulle hitta något kemijobb (som det ju inte är speciellt gott om). Jag har inte heller missat att det är ett perfekt tillfälle att få tid till att skriva min bok och bevisa, mest för mig själv att det inte bara är tomt prat.
Men det känns lite (nej, ganska mycket!) som att kasta sig handlöst ut för ett stup, bort från den inbillade tryggheten på toppen. Hade jag ett nytt jobb på gång vore det enkelt och tveklös. Ja, om inte om fanns skulle jag ha bra självkänsla och kasta mig hejdlöst ut i skrivandet. Men det där med boken… tänk om det bara är tomt prat. Jag vet jag inte vad jag ska skriva om, jag har för många idéer varav bara max en tredjedel är bra. Och säg att jag nu har ett färdigt manus… tänk om ingen vill publicera det. Den risken är överhängande stor!
Det är läskigt!
Det är mycket som känns läskigt och överväldigande stort och jag känner mig bara liten och ensam och inte alls speciellt modig....