Min mormor var på besök i fredags men innan hon kunde komma var hon tvungen att svänga förbi en av sina vänner för vännen i fråga var lite nere, ja ganska deppig faktiskt. Vännen i fråga hade inte sagt att hon mådde dåligt utan det var något min mormor lade märke till när de pratade i telefon. Vännen i fråga hade heller inte bett om att få besök utan det vara något min mormor ändå visste att hon behövde. En fikastund med sällskap i lugn och ro. Det muntrar upp massor. Det är då man vet att man har riktiga vänner.
Att gå till jobbet idag var knappast något av det roligaste jag gjort på länge. Faktiskt så är det extra jobbigt att vara här idag. Jag anar känslor jag varken vill eller borde ha. De betyder inget för någon annan än mig men det är kanske just därför jag inser att de nog finns här. När det redan är för sent liksom… Det är så typiskt mig! Den enda fördelen är väl att det gör beslutet om frivilligpaketet mycket lättare men annars… fan vad jag hatar mig själv just nu!
0 kommentarer:
Skicka en kommentar