Jag satt på bussen hem från pendeltåget och såg på en knallrosa himmel i solnedgången när jag blev överrumplad av en otrolig längtan efter någon jag träffade i februari, på andra sidan jordklotet. Jag kommer aldrig träffa den människan igen och det var aldrig meningen heller men det händer ibland, någon enstaka gång att jag saknar något specifikt och som kanske karraktäriserar någon människa jag träffat och då kan jag inte låta bli att längta. Så är det nu och det känns hopplöst men samtidigt skönt att han är 36 timmars flygresa härifrån.
Och om det är någon som undrar så ja, jag fick ta bussen för jag har redan fått ihop över 12000 steg idag!
0 kommentarer:
Skicka en kommentar