“Hypomanin är kanske det lömskaste tillståndet man går igenom när man har bipolär sjukdom. Man känner sig nämligen bättre, starkare och friskare än vanligt. Ett sätt att beskriva hypomanin är att man blir lite mer av sig själv. Känslan är extremt förförisk och jämförs ibland med en passionerad tonårsförälskelse. Man blir driftig och aktiv och kan genomföra många och nya saker samtidigt…”
Jag har svårt att skilja hypomanin med helt vanliga bra dagar när själförtroendet helt enkelt bara är på topp och det kan tyckas vara oviktigt vad som för tillfället gör mig galet hög på livet (för hög är precis vad jag känner mig). Så är det inte. Hypomanin som gör mig uppåt, rastlös och pratsam kan på en hundradels sekund göra mig irriterad och argsint. Fortfarande lika rastlös men behovet av att göra något kreativt ändras till ett behov av att göra människor illa. Allt som kommer ur min mun är elakt och fullt av förakt. I mina ögon är alla omkring mig fullständigt värdelösa. Precis allt är fel och den som inte passar upp på mig kan få det hett om öronen.
Det kommer från ingenstans. En morgon när jag vaknar kan jag vara så ilsk att allt jag vill göra är att slå något sönder och samman och mer än en gång har jag gjort just det. Ibland går det över om jag får sova, ibland inte. Ibland övergår det till det lyckorus som är så härligt men det kräver en grymt utmattande ansträngning och risken att trilla tillbaka igen är läskigt överhängande.
Att vakna med irritationen en dag då jag är bortbjuden på inflyttningsfest och vet att jag måste vara trevlig gör ont i själen. Rädslan att misslyckas är förlamande. Vem vill få ett raseriutbrott bland en massa okända människor? Vid 28 års ålder borde man ju kunna uppföra sig…
Jag var jag otroligt stolt över mig själv när jag åkte hem från kusin Carros nya hus i Östhammar igår. Jag lyckades tygla humöret! Jag lyckades till och med känna hur trevligt det var. Jag var trött men jag hade haft kul! (tack C&J för en jättemysig dag!) Nu saknades bara energi att orka med farmors söndag på Birka.
Söndagen på Birka blev, pga vädret, till en kommande måndag på Birka och söndagen spenderades på diverse slott (Rosersberg och Steninge). Fascinerande, vackert och jättetrevligt men nu är jag så utmattad, både av allt turistande och av ansträngningen att hålla humöret i schack att allt jag vill göra är att rasa ihop i en hög och gråta. Att åka till Birka i morgon bitti är nog det sista jag vill göra men som alltid säger samvetet att jag måste. Samvetet säger att jag är elak om jag inte följer med. Det säger pappa blir ledsen om jag inte vill vara med hans mamma i morgon som vi sagt. Även om det inte på något sätt handlar om henne och även om det förmodligen är helt okej att jag stannar hemma så säger samvetet att om jag inte följer med så kommer det förfölja mig i en förlamande depression de närmaste veckorna.
Hur gör jag? Till viss del får jag skylla mig lite själv. Jag har inte berättat speciellt mycket om mina bipolära tendenser för min familj, mycket för att jag inte vet hur jag ska ta upp det men allra mest för att jag skäms. Och så lite för att jag inte vill vara sjuk. Jag vill vara stark i allas ögon och hur kan man vara stark om man är mentalt svag? Det spelar ingen roll att jag vet att bipolär inte har ett dugg med mentalt svag att göra för det handlar om mina egna fördomar om min egen sjukdom. Det handlar om hur jag ser på mig själv. Det handlar om att bevisa att jag inte behöver någon annan än bara mig. Det är så korkat och nu har jag börjat svamla. Om jag ska orka i morgon (för jag måste orka i morgon) så bör jag gå och lägga mig nu. Jag gör så. God natt!
Jag har svårt att skilja hypomanin med helt vanliga bra dagar när själförtroendet helt enkelt bara är på topp och det kan tyckas vara oviktigt vad som för tillfället gör mig galet hög på livet (för hög är precis vad jag känner mig). Så är det inte. Hypomanin som gör mig uppåt, rastlös och pratsam kan på en hundradels sekund göra mig irriterad och argsint. Fortfarande lika rastlös men behovet av att göra något kreativt ändras till ett behov av att göra människor illa. Allt som kommer ur min mun är elakt och fullt av förakt. I mina ögon är alla omkring mig fullständigt värdelösa. Precis allt är fel och den som inte passar upp på mig kan få det hett om öronen.
Det kommer från ingenstans. En morgon när jag vaknar kan jag vara så ilsk att allt jag vill göra är att slå något sönder och samman och mer än en gång har jag gjort just det. Ibland går det över om jag får sova, ibland inte. Ibland övergår det till det lyckorus som är så härligt men det kräver en grymt utmattande ansträngning och risken att trilla tillbaka igen är läskigt överhängande.
Att vakna med irritationen en dag då jag är bortbjuden på inflyttningsfest och vet att jag måste vara trevlig gör ont i själen. Rädslan att misslyckas är förlamande. Vem vill få ett raseriutbrott bland en massa okända människor? Vid 28 års ålder borde man ju kunna uppföra sig…
Jag var jag otroligt stolt över mig själv när jag åkte hem från kusin Carros nya hus i Östhammar igår. Jag lyckades tygla humöret! Jag lyckades till och med känna hur trevligt det var. Jag var trött men jag hade haft kul! (tack C&J för en jättemysig dag!) Nu saknades bara energi att orka med farmors söndag på Birka.
Söndagen på Birka blev, pga vädret, till en kommande måndag på Birka och söndagen spenderades på diverse slott (Rosersberg och Steninge). Fascinerande, vackert och jättetrevligt men nu är jag så utmattad, både av allt turistande och av ansträngningen att hålla humöret i schack att allt jag vill göra är att rasa ihop i en hög och gråta. Att åka till Birka i morgon bitti är nog det sista jag vill göra men som alltid säger samvetet att jag måste. Samvetet säger att jag är elak om jag inte följer med. Det säger pappa blir ledsen om jag inte vill vara med hans mamma i morgon som vi sagt. Även om det inte på något sätt handlar om henne och även om det förmodligen är helt okej att jag stannar hemma så säger samvetet att om jag inte följer med så kommer det förfölja mig i en förlamande depression de närmaste veckorna.
Hur gör jag? Till viss del får jag skylla mig lite själv. Jag har inte berättat speciellt mycket om mina bipolära tendenser för min familj, mycket för att jag inte vet hur jag ska ta upp det men allra mest för att jag skäms. Och så lite för att jag inte vill vara sjuk. Jag vill vara stark i allas ögon och hur kan man vara stark om man är mentalt svag? Det spelar ingen roll att jag vet att bipolär inte har ett dugg med mentalt svag att göra för det handlar om mina egna fördomar om min egen sjukdom. Det handlar om hur jag ser på mig själv. Det handlar om att bevisa att jag inte behöver någon annan än bara mig. Det är så korkat och nu har jag börjat svamla. Om jag ska orka i morgon (för jag måste orka i morgon) så bör jag gå och lägga mig nu. Jag gör så. God natt!
5 kommentarer:
Trevligt med hus i Östhammar, din mamma berättade. Oj vad ni var kulturella igår, slott besöker man inte varje dag. Inte behöver du skämmas för de dina. helt säker på att du skulle må bättre om dina nära/kära får mera information/kunskaper om din hälsa. Dåligt samveta, vet inte det ja, kan kanske vara bättre än att man blir elak mot sin vilja. Om du nu åker till Birka så hoppas jag u får en bra dag. har varit där själv, helt klart värt ett besök./Kram Anette
Ja jag säger som Anette, klart du ska berätta för dina närmaste hur du mår, tror att du kanske rent av skulle få lite mera förståelse från dom om dom visste hur du mår.
Sen tycker jag att du ska göra som ditt hjärta säger med Birka. Orkar du så åk, för ditt samvetes skull men orkar du inte så gör det inte, det viktigaste är ju att du mår bra gumsan.
Kramkram
Det bidde inget Brika. Farmor orkade inte.
Kram på er båda!
Jag skulle kunna tänka mig en fika på Rosendahls trädgårdskafé någon dag när det passar. Där kan man hämta massor med energi. Det är precis som om all växtkraft i deras blommor och grönsaker smittar av sig. Det årliga besöket har ännu inte låtit sig göras. Min trädgård har haft en enorm växtkraft under tiden jag varit borta så jag behöver en massa energi till att rensa fram den :-)
Kram / Mona
Mona:
Det skulle vi kunna göra. Just nu e jag på landet och ska se ostindiefararen Göthebort under tisdagen och onsdagen. I slutet på veckan måste jag iaf hem och fylla på medicinerna, då skulle vi kunna hinna med det också :)
Skicka en kommentar