I tisdags bjöd min pappa på middag och efter det gav jag mig iväg ut i Märsta för att träffa fina Gitarristen och coola Basistbruden utanför pizzerian. Tillsammans tog vi tåget till Rosersberg för lite pannkakor, glass och musik. So far so good, allt var frid och fröjd och jättetrevligt. För övrigt så ger inte öl pannkakorna speciellt mycket annorlunda smak, ifall att det nu var någon som undrade…
Det trevliga fortsatte till det var dags att åka hem. Näst sista tåget från Märsta är det sista som brukar gå hela vägen till Tokstan men nu är det sommartider i tabellen och då får SL tydligen göra som de vill och alltså jag fann mig helt plötsligt strandad 8 mil hemifrån, mitt i natten en tisdagskväll när jobbet väntade dagen efter. Trött och eländig. Det var precis så jag kände mig. Ingen som kunde skjutsa mig hem. Inga bilar att låna förrän coola Basistbruden lyckades få tag på någon som skjutsade mig till min bror så att jag kunde ta bil hem till Södertälje. Utan mitt härliga sällskap hade jag brutit ihop flera gånger om innan jag kom hem. Iofs hade jag inte suttit i den situationen om jag inte haft mitt sällskap. Jag hade helt enkelt suttit hemma med samma ångest som innan… Tisdagen slutade i vilket fall hemma någon gång runt tre och följdes av ynka 2,5 timmars sömn.
På 2,5 timmars sömn orkar man sällan en hel dag och någon gång efter lunch, när jag fick för mig att jag skulle öva på att komma min steriloverall, trasslade jag in mig i kläderna, ramlade och slog i näsan. Motoriken var helt enkelt inte vad det borde ha varit.
Det är kanske inte det bästa sättet att imponera på sina nya arbetskamrater men spelar det någon roll?! Jag hade grymt trevligt med sköna människor som dämpade ångesten och jag fick umgås med fina Gitarristen i flera timmar. Det var värt varje förlorad timme sömn.
Det trevliga fortsatte till det var dags att åka hem. Näst sista tåget från Märsta är det sista som brukar gå hela vägen till Tokstan men nu är det sommartider i tabellen och då får SL tydligen göra som de vill och alltså jag fann mig helt plötsligt strandad 8 mil hemifrån, mitt i natten en tisdagskväll när jobbet väntade dagen efter. Trött och eländig. Det var precis så jag kände mig. Ingen som kunde skjutsa mig hem. Inga bilar att låna förrän coola Basistbruden lyckades få tag på någon som skjutsade mig till min bror så att jag kunde ta bil hem till Södertälje. Utan mitt härliga sällskap hade jag brutit ihop flera gånger om innan jag kom hem. Iofs hade jag inte suttit i den situationen om jag inte haft mitt sällskap. Jag hade helt enkelt suttit hemma med samma ångest som innan… Tisdagen slutade i vilket fall hemma någon gång runt tre och följdes av ynka 2,5 timmars sömn.
På 2,5 timmars sömn orkar man sällan en hel dag och någon gång efter lunch, när jag fick för mig att jag skulle öva på att komma min steriloverall, trasslade jag in mig i kläderna, ramlade och slog i näsan. Motoriken var helt enkelt inte vad det borde ha varit.
Det är kanske inte det bästa sättet att imponera på sina nya arbetskamrater men spelar det någon roll?! Jag hade grymt trevligt med sköna människor som dämpade ångesten och jag fick umgås med fina Gitarristen i flera timmar. Det var värt varje förlorad timme sömn.
2 kommentarer:
hoppsan, min kommentar tidigare i detta inlägg finns inte. vet i alla fall att jag skrev bra. Hoppas du vilat upp dig nu./Kram Anette
Anette:
Det verkar bli så bland. Kommentarerna bara försvinner. Varför vet jag inte.
Kram
Skicka en kommentar