Ont om sömn var det gott om under veckan. Det är inte bra alls för mitt psyke. Om jag ska kunna hålla min sjukdom i schack behöver jag regelbunden sömn, riktig mat på hyfsat regelbundna tider och inte mer än måttligt med alkohol. Jag är lika dålig på allt men det är svårast att ta igen förlorad sömn. Det var dock längesen jag var så trött att jag, flera dagar i rad, mådde så illa att jag på allvar trodde det var magsjuka på gång.
Igår orkade jag inte promenera hem från stan. När jag stod där och väntade på min buss kom en av mina fd arbetskamrater förbispatserande. Det blev ett kort och från hans sida ganska undvikande, näst intill besvärat samtal. Han tillhör den skara Södertäljebor som jag umgicks ganska mycket med förut men som numera knappt svarar på ett sms. Mötet var en hjärtslitande påminnelse om att den här stan blir allt mindre som ett hem och allt mer som ett ogästvänligt och ensamt fängelse för min del. Vad som har hänt vet jag inte men ingen här tycks längre vilja umgås med mig.
De har såklart sett mig under mina allra värsta perioder av både depression och ilska men vi har också haft många både roliga och mysiga stunder ihop. I vilket fall har jag uppfattat det så. Kanske har jag fel… Ingen av dem finns ju längre i mitt liv annat än under små korta möten vid en busshållsplats.
Bara sötaste Mona finns kvar. Det är inte så bara förstås men ni förstår vad jag menar. Om alla utom en vänt en ryggen kan man lätt börja undra vad man gjort för fel. Just nu, när jag fortfarande känner mig lite låg efter all sömnbrist är det mer än vanligt.
Igår orkade jag inte promenera hem från stan. När jag stod där och väntade på min buss kom en av mina fd arbetskamrater förbispatserande. Det blev ett kort och från hans sida ganska undvikande, näst intill besvärat samtal. Han tillhör den skara Södertäljebor som jag umgicks ganska mycket med förut men som numera knappt svarar på ett sms. Mötet var en hjärtslitande påminnelse om att den här stan blir allt mindre som ett hem och allt mer som ett ogästvänligt och ensamt fängelse för min del. Vad som har hänt vet jag inte men ingen här tycks längre vilja umgås med mig.
De har såklart sett mig under mina allra värsta perioder av både depression och ilska men vi har också haft många både roliga och mysiga stunder ihop. I vilket fall har jag uppfattat det så. Kanske har jag fel… Ingen av dem finns ju längre i mitt liv annat än under små korta möten vid en busshållsplats.
Bara sötaste Mona finns kvar. Det är inte så bara förstås men ni förstår vad jag menar. Om alla utom en vänt en ryggen kan man lätt börja undra vad man gjort för fel. Just nu, när jag fortfarande känner mig lite låg efter all sömnbrist är det mer än vanligt.
2 kommentarer:
Inte lätt att sova ikapp inte. tror säket att det kändes lika jobbigt för den andra under erat korta samtal. Ingen kan må bra av att inte kunna prata avslappnat en stund. pust imorgon arbete efter nästan 5 veckors ledighet./Anette
Anette:
Eller så skämdes han lite för att han inte hörde av sig sist jag bad honom...
Hehe, det är tufft att börja jobba igen :)
Skicka en kommentar