Min kväll spenderades i soffan, framför Liftarens guide till galaxen (ni vet, den där filmen jag aldrig skulle se eftersom den aldrig någonsin skulle kunna leva upp till boken) medan regnet smattrade utanför och fick luften all lukta gudomligt gott. Det kan tyckas som en rätt så trevlig kväll, i all sin enkelhet. Det hade det nog varit också om jag inte hade dragits med en allt mer aggressiv ångest och känslan av att vara strandad långt ut i universum, ljusår från närmaste vän (för att referera till filmens tema). Den här stan måste vara världens ände. Här känner jag mig ensammast i världen och jag ser inte fram emot ett heltidsjobb som gör att jag bara kommer träffa mina arbetskamrater i veckorna. De är nog så trevliga men inte mer. En fika på stan, en biofilm en tisdagskväll eller att hänga i någons soffa och bara snacka skit, det är sådant jag inte kommer få uppleva speciellt ofta förrän nästa semester.
Och filmen? Jodå, den var helt okej men boken är fortfarande så mycket bättre.
Och filmen? Jodå, den var helt okej men boken är fortfarande så mycket bättre.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar